I morse kände jag mig som ett stort frågetecken. Vet att allt tar en liten tid att vänja sig och anpassa sig, oavsett vad. Tog ett kallt morgondopp och svalkade ner hjärnan.
Det var både spännande och oroligt med nattseglingen. Som sagt så kan jag ju ingenting om segling och så ska Peter helt plötsligt ha sovtid, en timme eller så. Vi har en koj i babordsTossan där vi kan lägga oss med alla kläder, flytväst och skor (vi har mycket kläder på oss, särskilt jag)
Men nej, det kändes omöjligt att han skulle försvinna ner under däck och att jag skulle sitta helt ensam och kolla autopilot, kompassen (stor, röd och fin i sin kupa) etc. Han fick helt enkelt ta en kudde och liten soldyna och ligga på däck. Han somnade!!! Och jag kunde sitta lugn och trygg och ”vara” i natten trots alla ljud och skrammel och dunk och fladder, i vetskapen att jag bara kunde ropa till om vinden ökade eller något annat oväntat hände.
Venus, (eller annan planet) lyste snällt strax till höger om mig. Hej hej sa den och blinkade.
Förresten har jag glömt att berätta att en bit utanför Kolmården låg en säl på en grynna. Kanske den hade smitit från sin konstgjorda bassäng inne i djurparken!
Solen var bara borta sex timmar och det blev knappt mörkt.
Det kan bli att jag upprepar mig ibland ty minnet är lite kort plus att jag tränar på att leva i nuet, (med skiftande resultat).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar